Idag var tredje utbildningsdagen på Telia (ja, jag får skriva ut det i bloggen). Betydligt roligare o mer läringsrikt än de två förgående dagarna. Alla spänningar som förut varit VÄLDIGT påtagliga inom gruppen försvann. Jag fick TRE skrattanfall. O då menar jag lixom inte bara lite fniss, utan riktigt jävla hejdlöst asgarv. Skrattade så de inte gick att sluta, tårarna kom till och med och jag kunde inte behärska mig. Mina utbildningskollegor blev mäkta chockade, då nog ingen av dem var vana vid ett sådant makabert beteende. Men dem skrattade med mig i alla fall, så det var ju tur ;P

Det första anfallet fick jag på lunchen. Jag o två andra ifrån gruppen stod utanför och rökte (inte jag såklart) o diskuterade det gamla klassiska barnprogramet "Joelbitar". Ni vet de som handlar om en utvecklingsstörd pojke. Vi stod och skrattade åt minnerna av detta, då Jonas (utbildaren ifrån Göteborg) kommer fram o säger någt i stil med;

- Joelbitar - han bodde jag granne med när jag var liten. Men han dog.

Vi andra tre blev helt tysta o bara tittade på honom. Sen började jag asgarva så det var nåt djävulskt. Fråga mig inte varför, men det gick inte att hålla tillbaka. Detta var ju en sorglig o hemsk sak, men det hjälptes inte. När jag samlat mig en aning o Jonas o de andra tre bara stod o glodde på mig (jo, de skrattade också) försökte jag vara lite seriös o ställde en följdfråga;

- När dog han då?
- Straxt efter inspelningen.

Det innebär att han bara var en liten pojke när han dog. Där kunde jag inte heller behärska mig utan ännu ett asgarv kom. De andra följde som tur var efter mig, o Jonas fortsatte sina Göteborgs-skämt som var SÅ låga ;P

Efter detta satte vi oss alla i fikarummet där resten av utbildningsgruppen befann sig. Vi tog oss lite kaffe o jag berättade om "Joelbitar"-incidenten någon minut tidigare - de flesta fattade inte vad jag snackade om (för unga för att ens ha sett "Joelbitar"). Mitt i allas småprat så vänder jag mig mot tjejen till höger om mig o frågar helt ologiskt;

- Har jag bulle runt munnen?

Hon o de flesta andra runtomkring bara tittar på mig som stora frågetecken o undrar förmodligen va de e för fel på mig. Hennes förvånade och något oroade min utlöser mitt nästa skrattanfall, detta ännu värre än det första. Jag skrattar hysteriskt. Så hysteriskt att jag får resa mig från bordet o stappla iväg dit de e folktomt för att ens kunna sluta skratta. Så nu fick alla mina nya kollegor se mitt, -för dom förmodligen väldigt ovanliga-, skrattafall. Som tur var så skrattade alla med mig.

Väl klara med mat o skratt satte vi oss i utbildningsrummet igen och fortsatte. Efter bara någon kvart eller så, när jag tittar mig omkring, så ser jag bara (i mitt huvud) Joelbitar som sitter där framme o håller föredrag, o mitt emot mig så sitter en tjej med en stor bulle på läppen. Hur jag fick ihop detta i min sjuka hjärna kan man undra, men så blev det o ännu ett skrattanfall bubblar upp. Helvete tänker jag, inte nu - inte HÄR. Men även denna gången var det okontrollerbart, det var bara att låta det komma. Jag försökte så innerligt att samla mig, o jag lyckades väl sluta skratta i nån sekund, men sen kom det över mig igen. Jonas bara skrattade o sa; "vi tar en rast" och så fick vi ta en rast till, för han insåg att det förmodligen inte skulle gå att få fason på mig.

Herregud vad roligt det var, men väl så pinsamt.

Nog om det nu. Jag är egentligen inte alls på humör ikväll. Känner mig ledsen o uppgiven o vill bara sova. Men nu måste jag laga mat.


Denna lilla "tjecka" filmen avslutade Jonas dagen med. Ganska rolig endå?



(Sa jag att han var från Göteborg? :P)