Jag håller på att läsa en bok om en 16-årig tjej som är döende i cancer, o hon skriver om sitt liv o sina tankar enda tills hennes liv håller på att ta slut. Jag blir så fylld av massa olika känslor. Ena stunden är jag så sjukt tacksam för att jag och alla mina älskade lever o mår bra, o nästa stund så blir jag uppgiven o tänker, "äh, de e ju bara en tidsfråga innan jag eller någon jag älskar drabbas av nåt skit o dör". O så får jag panik.

Fan. Jag ska inte läsa sånna böcker. Jag ska inte se sånna filmer. Jag ska inte kolla på nyheterna eller läsa tidningen, för jag blir helt fucked up.

Den döende flickan i boken åker in o ut från sjukhuset. Hon gör lumbalpunktioner o en massa saker som jag själv varit med om nu de senaste åren, o jag kan inte hjälpa att jag får för mig att jag också är döende. Jag vet ju att min spinalvätska var klar o frisk, o inte som hennes i boken; grumlig o blodblandad. Men endå kan jag inte sluta tänka i dom banorna; tänkt om jag också är sjuk. Eller mamma. Eller pappa. Eller Jack. Eller Peter. Eller....

Jag vet med mig själv att jag aldrig skulle fixa om någon nära dog. Jag är för beroende, o helt enkelt för jävla svag o labil för att klara av något sådant. Jack säger likadant; "jag fasar för den dagen någon i din familj går bort, för du skulle inte kunna hantera de". O de e så jävla sant. Jag vet inte vad som skulle hända med mig. Först paniken, men sen då? Apatisk? Självmordsbenägen? Död?

Varje kväll när jag ligger i sängen o ska sova går jag igenom vart alla nära befinner sig. Har jag pratat med pappa idag? Är Peter ute o festar? Vad gör mamma?

Om jag vet att Peter är ute o festar så kan jag aldrig bli riktigt lugn. Har jag inte pratat med pappa sedan gårdagen, eller ännu längre tillbaka, så kan jag inte vara säker på att han ens lever. Om mamma är ute o festar så ligger jag alltid spänt o väntar på att telefonen ska ringa. Antingen att någon sjukhuspersonal eller polis ringer, eller också Mariana som förra gången.

"Lindah.. Mamma har trillat o slagit i huvudet. Hon är på akuten nu..." sen hörde jag inget mer.

Ett sånt samtal till o jag får läggas in på psyket. Jag fixar det inte.

Jag ritade en bild en gång i min "dagbok" för kanske.. 6 år sen? Då ritade jag mig själv o Johan i en dubbelsäng (vilket ju nu då hade varit Jack o jag), sen ritade jag mamma o pappa i en annan säng bredvid (helst tillsammans givetvis) o så Peter i en annan. O Moa (+ Skrållan, Sushi o Rocky nu då) låg i en korg på golvet. De är så jag alltid har velat ha det när jag går o lägger mig. Precis så, så att jag vet att alla lever o mår bra. Givetvis vet jag att de aldrig skulle funka att ha de så, o därför kan jag heller aldrig känna mig helt lugn.

Men just nu, just idag, är jag lycklig över att få finnas till, o att jag har kvar alla jag älskar. Utan dom finns jag inte längre.