När jag steg upp idag o kollade min mail, så hade jag fått svar från K-J. Eftersom det var drygt två månader sedan jag skrev till henne, så trodde jag inte att jag skulle få något svar. Men det gladde mig att hon valde att svara.

Hon har det verkligen inte lätt denna tjejan. Lider verkligen med henne. Jag skulle säkert bli likadan om samma sak hände mig. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att förlora en i familjen. Så fruktansvärt.

Hon skrev ett väldigt fint svar, där hon tackade för att jag hade hört av mig o att jag brydde mig.

"Herregud vad fantastiskt av dig att skriva till mig. Det finns inga ord som kan besrkiva hur mkt det betyder, att du tänker på mig. Lider med mig. Det är grymt att du skriver det till mig. En del av dina ord. Ditt sätt att dela upp texten så det blir lättare för mig o läsa. Tycker de du skriver är FANTASTIKST.... Om ändå jag hade en vän som har gjort ngt så fint som du nu gjort."

Längre ner stod de också;

"En milijoner tusen tack för att du skrev, hopppas det blir att Du o Jag fortsätter med det. Kanske det kan va till hjälp för mig? För dig?"

Att läsa något sådant värmer ju verkligen.

Det kanske är som J sa. Att det var Lena som "förde oss samman". Att det var Lena som fick K att svara mig, för att, som J uttryckte det, jag skulle hjälpa henne.

Jag har iofs väldigt svårt att tro att jag skulle kunna bidra med något för att hjälpa henne. Men om hon mår bra av att utbyta tankar med mig, så klart vi ska göra det. Lena kommer alltid betyda mycket för mig, o hon lever ju trots allt nu i K.