Det var augusti och brännhet sommar. Getingarna surrade irriterat i luften, o flockades kring vårt uppdukade fikabord i trädgården. Vita trämöbler under syrénbuskar. Vetelängder och finskapinnar, kaffe och saft. På gräset bredvid oss låg pappa på en filt med sin blå arbetskeps nerdragen för ansiktet. Farmor sprang ambitiöst fram och tillbaka mellan stugan och uteplatsen, och varje gång hon skulle sätta sig ner kom hon på något hon glömt. Var det inte mjölk till kaffet så var det sugrör till saften, o var det inte sugrör så var det något annat.

- Sätt dig ner nu mormor, beordrade kusin Anne henne med bestämd men vänlig ton. Nu kan det omöjligt vara något mer vi behöver.

Farfar satt längst in under syrénbuskarna i skuggan med en sockerbit i munnen, och sörplade kaffe på ett fat. Så gjorde han ofta, min farfar. Han var röd som en tomat på överkroppen, med ett par vita badbyxor som bröt av och gjorde att hans bränna syntes ännu tydligare. Det var tur att han inte själv insåg att han riktig lös röd-vit, Kalmar-FF´s färger, för då hade han nog dragit av sig de vita kalsongerna. AIK var laget i hans hjärta.

Bredvid mig halvlåg Peter, min storebror, i en solstol och läste en serietidning. Han såg ut att vara inne i sin egna lilla värld. Mamma sprang hukad runt bordet o viftade förtvivlat omkring sig samtidigt som hon gav ifrån sig några vrål - hon gillade verkligen inte getingarna som alltid flockades här varje sommar. Faster Lena doppade en finsk pinne i kaffet och tappade den mjuknade delen så att den med ett ljudligt plask landade i koppen. Hennes vita blus färgades av bruna små kaffeprickar.

Här var vi alla samlade. Vid farmor o farfars stuga på Öland. Så var det varje sommar. Här spenderade jag många dagar av min barndom. Idag när jag tänker tillbaka på det så ångrar jag att jag inte då uppskattade denna tiden och dessa personer mer. När man är líten inser man inte att allting faktiskt kan komma att försvinna. Man tror att allt är bestående.

Ibland sov vi över där i stugan. Mamma, pappa, Peter o jag. Och farmor och farfar såklart. Det var mysigt, men lite läskigt på samma gång. Det fanns alltid stora spindlar som kröp på väggar och i tak, o dem tillhörde inte mina favoritdjur direkt. Sen luktade det också väldigt anorlunda där. Lite instängt, gammalt. Ingen god lukt, men ingen direkt äcklig heller. Men endå en lukt som jag alltid skulle förknippa med stugan på Öland.

Vi fick ibland plocka jordgubbar från farmors land. Ibland nästan slogs Peter o jag om vem som skulle ta den största eller rödaste jordgubben. Det blev lixom lite prestige i det. Oftast vann ju Peter, han var ju äldst. Jag hade inte mycket att säga till om där. Men det gjorde inget, för jag uppskattade att vi endå gjorde något tillsammans.

På baksidan av stugan fanns ett träd med en gunga i. Den brukade vi också bråka om. Den kunde stå orörd i dagar, men så fort någon av oss blev sugna på att gunga lite, blev även den andra plötsligt jätteintresserad. Då fick vi springa ikapp, o liten och tjock som jag var så förlorade jag alltid. Då fick jag stå där snällt o vänta på min tur, o när han hade tröttnat så gick han. Då var det lixom inte roligt längre, att sitta där själv och gunga. Så då hade jag än en gång väntat för jäves. Konstigt att man aldrig lärde sig.

Bakom gungan växte det högt gräs, men även lite blommor här och var. Ibland gick vi tjejjer in i det höga gräset för att plocka oss lite gullvivor, men jag var alltid så rädd för alla ormar som mamma varnat mig för. På kvällen efter blomplockningen kollade hon alltid så att jag inte hade fått med mig någar fästingar från dagens äventyr. De gånger jag faktiskt hade det blev både mamma och jag smått hysteriska. Jag för att det gjorde så fruktansvärt ont att ta bort dem, och hon för att fästingen kanske bar på borelia.

Ibland gick Peter, farfar och jag en promenad runt i byn. Vi gick ofta förbi en kohage som låg en bit ifrån stugan. Jag minns första gången farfar berättade för oss om "Kobingo". Jag trodde att det var något han hittade på just i stunden, men senare insåg jag att det faktiskt fanns något som kallades så. Det går alltså ut på att man rutar upp hagen i olika rutor med nummer, och så sitter man där bara rofullt och väntar på att någon av kossorna ska släppa dagens första skit i någon av rutorna. Hamnar den då i rutan man satsat på skriker man helt enkelt "bingo". Hurvida man får muta kossorna genom att locka dem närmare rutan man satsat på vet jag inte, men det är något jag faktiskt har funderat på ibland.

Det som jag tyckte var det jobbigaste med att vara vid stugan, var att det bara fanns utedass och ingen vanlig toa. Jag hatade verkligen att gå in där, och undvek det så ofta det gick. Inte bara för att det luktade fruktansvärt där inne, utan också för att jag inte kunde hindra mig själv från att titta ner i mulltoan o se alla bajskorvar ligga o flyta där i. Om jag bara skulle kissa fick pappa ofta följa med mig en bit bort, till det höga gräset, och lyfta mig så att hans armar lixom bildade en toalettsistliknande-anordning, och så fick jag göra det jag skulle på det viset. För att sätta mig ner på huk o kissa själv gjorde jag bara en gång och aldrig mer. Kisset strilade längst hela benen, och det var ren tur att jag den dagen inte hade några byxor eller strumpor nedragna till anklarna.

Bredvid utedasset, som låg inbyggt i ett stort skjul på avisidan av stugan, så hade vi en darttavla vi ofta använde. Eller, som de vuxna använde. Hade någon bara kastat pilen en halv meter åt sidan, och en annan person i samma ögonblick kommit ut från dasset, så hade han eller hon blivit spetsad. Givetvis var de alltid noga med att se till så att ingen var där inne när dem kastade.

Fotboll var också något som grabbarna ofta spelade. Farfar, pappa, Peter o Anders. Anders var kusin Annes "man" (dem var inte gifta, men "kille" eller "pojkvän" låter så barnsligt). En gång lyckades Anders sparka bollen rakt på rutan till dasset, så att den gick i tusen bitar. Mamma o pappa tjatade på mig hela kvällen om att inte springa förbi där barfota, men endå slutade det med att jag fick en stor glasskärva i hälen, som faktiskt inte kom ut förens drygt en vecka senare när vi var med moster o hennes familj o badade. Jag fick då vid ett tillfälle syn på en stor, hårig spindel, och tog ett stort skutt av rädsla, och när jag landade på hälen så åkte glasbiten in ännu längre. Det var smärta. En kaskad full av blod och var sprutade ut, och även glasbiten for med utav bara farten.

Varken farfar eller Anders lever idag. Men minnerna finns kvar.