Det är frustrerande när man själv vet att en person inte är bra (milt uttryckt), men att andra inte inser det. Det gör mig argh!

Nu sitter jag på jobbet. Fick en timmes mindre sömn inatt, vilket känns. Hatar när klockan ska ställas om. Kroppen vill lixom inte. Inte hjärnan heller. Och illa mår jag. Fattar egentligen inte varför jag alltid mår så illa på mornarna. Alltid. Minns inte hur länge jag gjort det.. Flera år? Kanske är det diamoxen som spökar. Jobbigt är det iaf.

Jobbar 5 timmar, sen är det middag hos mamma. Stek. Me like.

Hoppas, hoppas verkligen att jag kan lyckas gå ner i vikt nu. Jag måste de. Det börjar bli panik. Jag tänker inte se ut såhär i sommar. Jag vill kunna gå i bikini utan att direkt behöva skämmas, det har jag typ aldrig gjort. Tänk att sitta på Krögers i sommar, o känna sig fin. Utan att behöva hålla in magen eller lägga en jacka / filt i knät enbart för att skymma. Utan att behöva använda en scarfs om jag inte vill. Det är min dröm.

Det kan ju låta lite konstigt i andras öron - om det nu e så att jag verkligen, verkligen vill gå ner i vikt. Men att jag endå inte är beredd att sluta med godsaker. Jag önskar det vore så enkelt som det låter. Jag kan verkligen inte sluta. Tro mig, viljan finns, o jag vill egentligen inget hellre. Men jag kan inte. Det går inte. Det är som en drog för mig. Äter jag inte godis blir jag nedstämd, irriterad, arg o deprimerad. O valet när jag är på det humöret blir oftast ganska enkelt. Bestämmer jag mig i det läget för att köpa någon bakelse eller lite godis, så är jag genast glad igen. Det är så lätt, men endå så jävla svårt. Jag önskar folk kunde inse hur svårt det faktiskt är för vissa. Tror ni verkligen inte att jag hade slutat med allt godis o skit, om jag hade kunnat? Tror ni jag vill se ut som en död som legat i vattnet i månader, uppsvullen o äcklig? Nej. Det vill jag alltså inte.

Jag vill vara smal. Och vacker. Och smal.