Jag har läst 4 stycken böcker senaste veckan nu, o alla har handlat om sexuellt utnyttjande av barn. Jag fascineras verkligen av sånna böcker, samtidigt som jag verkligen upprörs av dem (såklart). Det känns verkligen kluvet (men jag antar att de e så det ska kännas).

Speciellt en bok fick mig att verkligen känna igen mig. "Puppan" hette den, o handlade om hur en liten flicka blev sexuellt utnyttjad av två stycken släktmedlemmar. Hennes farbror o hennes farmors bror. Den var ju riktigt grov, o det var ibland smärtsamt att läsa den, men fan vad jag kände igen mig i hennes tankar. Nu har ju inte jag blivit alls så grovt utnyttjad som denna flickan, men vi upplevde ändå väldigt lika känslor vad det verkar.

Hon sätter ord på de som jag inte har kunnat förklara (ens för mig själv), o de kändes så skönt att läsa den boken o känna att det finns fler som känt som jag.

Jag ska inte gå in för mycket på detaljer i mitt eget fall, men jag känner att jag behöver skriva av mig nu gällande detta. Ni som inte vill läsa, sluta här.

Jag tror inte det är så många som tror eller förstår att det som hände har påverkat mig ganska mycket. Jag visar inget direkt utåt, o jag har inget behov av att prata om det (mer än med mig själv ibland). Just därför så tror jag att folk inte, innerst inne, tar det som hände på riktigt allvar.

De senaste åren har jag tänkt o analyserat mycket gällande min uppväxt o min tid hos mormor o "morfar" (alltså inte min biologiska), o kommit fram till att det som hänt inte bara var en engångsföreteelse, utan att det faktiskt har pågått kontinuerligt under en stor del av min barndom (skulle tippa på 4-10 års åldern). Detta är inget jag hittar på (varför i hela friden skulle jag göra det?) och jag kan helt ärligt säga att jag nog inte riktigt vetat om det förens för några år sedan.

Jo, den "stora" händelsen som de flesta vet om, har jag alltid varit medveten om sedan de inträffade för över 12 år sedan. Men de har kommit små minnesglimtar, flashbacks, de senaste åren som inte handlar om den enskilda händelsen. Detta är inget jag har haft behov av att prata om med någon (jag har väl nämt det för Jack), o jag vet egentligen inte varför jag ens tar upp det nu. Men detta är min blogg, o här skriver jag om alla mina tankar o känslor. Böckerna har givetvis också fått mig att tänka mycket.

Den gången han var på mig hemma hos min moster (när jag var 9-10 år), är den gången som är "känd" för släkt o vänner. Men det var inte första gången, o heller inte den sista (julafton året efter försökte han igen, men då sa jag verkligen ifrån, o det var sista gången). Jag har insett mer o mer att han i stort sett hela min uppväxt har gjort små, men dock inte mindre obehagliga, närmanden.

Det är intressant hur man lyckas förtränga obehagliga minnen som man inte vill kännas vid. Jag trodde ärligt talat inte det var möjligt när jag först läste om det - men så är det. Barn kan ta till de mest ofattbara metoderna för att döva sin smärta; försvinna in i en annan värld, "lämna sin kropp" som det så vacker heter, o helt enkelt bara förtränga o glömma. Gömma de längst in o aldrig mer plocka fram det (kanske).

En händelse som blivit mer o mer tydlig för mig, är en morgon då jag sitter i hans knä i köket i hans lägenhet. Vi är ensamma, för mormor är fortfarande i sin lägenhet ovanför och pysslar med morgonsysslorna. Jag har bara nattlinne på mig eftersom jag är relativt nyvaken. Jag sitter gränsle i hans knä o han ber mig om pussar. Många pussar. O de får han. Han pussar mig hårdare o hårdare o drar sedan upp nattlinnet för att övergå till att pussa på halsen o bröstet (jag säger bröstET för jag hade inga bröst då - knappt nu heller iofs..). Pussandet övergår till slickande o snart e hela min överkropp slemmig o röd pga hans skägg som rispat mig. När han hör mormor i ytterdörren drar han snabbt ner linnet o sätter mig i en mer passande ställning. Hon misstänker ingenting, o jag säger ingenting. För vad skulle jag ha sagt?

Jag ser detta som i en film i mitt huvud. Som om jag (precis som flickan i boken skrev), står i rummets hörn o bara tittar på, oförmögen att göra någonting. Egentligen vill jag bara skrika o slita mig själv ur hans armar, men inget händer.

Detta är inget jag mår direkt dåligt över idag, så tyck inte synd om mig, det är inte de jag är ute efter. Jag vet egentligen inte vad de är jag är ute efter. Kanske att ni ska bli mer medvetna, eller också så är jag bara i ett behov av att skriva av mig.

Lite bitter är jag dock. På människorna som valt hans sida, eller kanske rent av inte ens orkat välja. Jag vet inte vilket av det som är värst.

Nu skiter vi i det o går vidare. Mys med världens vackraste pojke! (Hur fick jag honom egentligen?)