(Idag var jag med om något som i vetenskapliga termer kallas för Sömnparalys. Det innebär att man är i ett vaket tillstånd, fast väldigt nära sömn, och att kroppen då stänger av musklernas funktioner, så man varken kan röra sig eller prata, men man är endå vid medvetande. I dessa tillstånd drabbas man ofta av hallucinationer. Hemska sådana. Detta kalas också för "Maran".)

Jack hade precis lagt sig i sängen igen efter att ha varit uppe och ringt till chefen och sagt att han skulle ta sig en liten sovmorgon idag efter en helgs bravader i Ullared. Jag ställde om klockan så att vi kunde sova en dryg halvtimme till innan jobbet. Han la sig på min arm och höll om mig och vi somnade.

Efter en stund vaknade jag igen; det är mörkt i rummet o jag känner någon form av obehag som är svårt att förklara. Sen ser jag i ögonvrån att mamma står/sitter/hukar sig till vänster om mig i sängen o riktar en kamera mot oss. Hon är bara som en skugga; svart o lite suddig. Men jag är helt övertygad om att det är mamma. Jag är helt vaken o tänker helt logiskt; "Vafan gör mamma här? Hon ska inte vara här". Sen hinner jag snabbt fundera på om vi kanske är kvar i stugan i Ullared, och att det var därför hon var där. Men jag visste ju med en gång att jag faktiskt var hemma, o att jag alldeles straxt skulle upp till jobbet. Jack ligger bredvid mig på min arm o Rocky ligger o sover på golvet.

Jag stänger ögonen hårt o öppnar dem igen som för att se om det verkligen står någon där, eller om det är någon form av synvilla. Men när jag öppnar ögonen så står mamma kvar i sängen i riktar kameran mot oss. Jag får smått panik nu eftersom jag vet att mamma inte ska vara här. Jag försöker vända på huvudet åt mammas håll för att se henne bättre, men jag kan inte röra mig. Jag försöker säga till Jack att titta, men det kommer inga ord ur munnen på mig. Jag försöker skrika, men det kommer bara små ansträngda stön. Paniken växer o jag försöker rycka åt mig armen som Jack ligger på. Jag försöker buffa till honom, men det enda jag kan röra lite smått är mina fingertoppar. Jag tänker att nu måste det vara "maran" jag har, det som mamma alltid pratar om. Jag blev livrädd att det snart skulle bli mycket värre, att mamma skulle förvandlas och bli någon annan eller något annat otäckt. Jag försöker skrika allt vad jag kan o röra mig, och tillslut vaknar Jack o frågar; "Drömmer du Lindah?". Då kan jag äntligen prata o röra mig igen.

Jack sa att ha hörde mig flåsa o stöna och att mitt ben knottrades massor utav rysningarna. Han trodde att jag sov o drömde, men jag var i allra högsta grad vaken.

(Om ni vill veta lite mer om detta otäcka tillstånd så sök på "Sömnparalys" på google)