Jag mår verkligen dåligt av detta. Det är det enda som fattas mig i mitt liv - och det fattas mig så jävla mycket. Tänker på det säkert 20 ggr om dagen, minst. När är det vår tur att bli föräldrar?

Man ser o hör folk hela tiden som ska ha barn. Tjejer med stora magar, bebiskläder och barnvagnar överallt. Jag har till och med köpt ett par rosa bebisstrumpor som hänger på vår kyl (o väntar på att få träs över någon liten fossing). Jag längtar något så otroligt så det går inte ens att beskriva. Jag kan inte ens förstå det själv.

Nu är det inte längre någon härlig längtan. Nu är allt bara ångest. Ett år lixom.. Jag har börjat inse att det nog inte kommer bli någon Ronja (eller Kevin heller för den delen).

Jag står inte ut med detta. Att inte veta. Kommer vi någonsin bli gravida? Jag skulle ge hur mycket som helst för ett positivt svar på den frågan. Men jag är verkligen tveksam.

Just nu känns allt bara skit. Jag känner mig så fruktansvärt uppgiven och ledsen. Det gör så ont.