Skalvet i Haiti
Fyfan,
jag har seriöst inte orkat sätta mig in i det hemska som hänt i Haiti. Här i Sverige kan man välja att bara titta bort o låtsas att det regnar för att slippa engagera sig i eländet - det är så enkelt. Jag blir deprimerad av allt skit som händer i världen, så när jag hörde om detta på nyheterna så ville jag inte ens lyssna. Jag vet, egoistiskt, men vad hjälper det att jag vet?
Nu gick jag in på aftonbladet o jag fullkomligt sögs till den där ledsna svarta pojkens ögon. Under stod det; "BILDEXTRA! Varning för starka bilder!" o tror ni inte att jag bara måste titta på dem? Usch o fy fan. När man sitter här hemma i Sverige o har det så jävla bra, så kan man inte ens föreställa sig hur det är där nere just nu. Det går lixom inte. Det tror jag ingen kan, utom möjlitvis de som själva var med om Tsunamin o såg det med egna ögon.
Lixom... Tänk en hela vanlig dag. Man sitter o kollar på TV, har precis lagt i en tvätt i maskinen o i mikron står maten o håller på att bli varm. Allt är lugnt o man har det jävligt bra även om man just då kanske inte inser det. Sen efter bara några sekunder, kanske någon minut, så står man ute på gatan o hela ens liv är i spillror. Huset/lägenheten där man bor ligger bara i en stor hög, och i den högen ligger ens vackra katter o hund mosade, för du hann inte ta med dig en endaste sak ut. Du går bort en bit o ser att dina föräldrars hus, dina syskons skola eller jobb, är helt förstörda och du inser att ingen där någonsin skulle hunnit ta sig ut. Nu står du där ensam ute på gatan, utan någon familj eller nära vänner kvar i livet. Du äger ingenting annat än bara de kläderna du har på dig, och magen kurrar redan. Nyss satt du i din nyinkööpta skinnsoffa från MIO och kollade på kabel-tv, och alla du älskade var välbehållna i sina hem. Och nu. Nu är allt du trodde var livet, allt du trodde skulle vara bestående - bara helt borta. På bara några sekunder.
Detta går inte att förstå. Jag började min dag (Jacks födelsedag) med att fälla några tårar för de stackars människorna där nere, men vad hjälper det? Om några timmar sitter vi här o äter kakor, tårta och dricker sprit och har roligt. Då är det glömt. Men de där människorna sitter fortfarande där borta och gråter i endlös smärta. Och jag tar mig en grogg till och tänker på annat.
jag har seriöst inte orkat sätta mig in i det hemska som hänt i Haiti. Här i Sverige kan man välja att bara titta bort o låtsas att det regnar för att slippa engagera sig i eländet - det är så enkelt. Jag blir deprimerad av allt skit som händer i världen, så när jag hörde om detta på nyheterna så ville jag inte ens lyssna. Jag vet, egoistiskt, men vad hjälper det att jag vet?
Nu gick jag in på aftonbladet o jag fullkomligt sögs till den där ledsna svarta pojkens ögon. Under stod det; "BILDEXTRA! Varning för starka bilder!" o tror ni inte att jag bara måste titta på dem? Usch o fy fan. När man sitter här hemma i Sverige o har det så jävla bra, så kan man inte ens föreställa sig hur det är där nere just nu. Det går lixom inte. Det tror jag ingen kan, utom möjlitvis de som själva var med om Tsunamin o såg det med egna ögon.
Lixom... Tänk en hela vanlig dag. Man sitter o kollar på TV, har precis lagt i en tvätt i maskinen o i mikron står maten o håller på att bli varm. Allt är lugnt o man har det jävligt bra även om man just då kanske inte inser det. Sen efter bara några sekunder, kanske någon minut, så står man ute på gatan o hela ens liv är i spillror. Huset/lägenheten där man bor ligger bara i en stor hög, och i den högen ligger ens vackra katter o hund mosade, för du hann inte ta med dig en endaste sak ut. Du går bort en bit o ser att dina föräldrars hus, dina syskons skola eller jobb, är helt förstörda och du inser att ingen där någonsin skulle hunnit ta sig ut. Nu står du där ensam ute på gatan, utan någon familj eller nära vänner kvar i livet. Du äger ingenting annat än bara de kläderna du har på dig, och magen kurrar redan. Nyss satt du i din nyinkööpta skinnsoffa från MIO och kollade på kabel-tv, och alla du älskade var välbehållna i sina hem. Och nu. Nu är allt du trodde var livet, allt du trodde skulle vara bestående - bara helt borta. På bara några sekunder.
Detta går inte att förstå. Jag började min dag (Jacks födelsedag) med att fälla några tårar för de stackars människorna där nere, men vad hjälper det? Om några timmar sitter vi här o äter kakor, tårta och dricker sprit och har roligt. Då är det glömt. Men de där människorna sitter fortfarande där borta och gråter i endlös smärta. Och jag tar mig en grogg till och tänker på annat.
Kommentarer
Trackback
