Åh, idag är det vår! Älsk o jag är sprudlande glada båda två, och har nu vart iväg o fått balkonglådor av mamma och köpt nya utemöbler på Ikea. Härligt! J är nu o besiktar bilen, men om en stund kommer han o hämtar mig så ska vi åka iväg en sväng igen o troligtvis köpa plastgräs till balkongen o kanske lite blommor att plantera i de nya lådorna. Dock så mötte vi Bjarne på vägen upp här nu, o då sa han att han kunde fixa bättre och billigare blommor åt oss på fredag. Så jag kanske får hålla mig med just den biten ett tag.

J o jag har kollat runt lite om balkongmöbler, men allt har vart så dyrt. Idag sa vi att vi kunde köpa bara vanliga plastmöbler, o så ha duk över o så, för det skulle väl bli billigast. Men på Ikea hittade vi ett jättesnyggt set med glasbord och fyra tillhörande stolar. Var nedsatt till halva priset, "så långt lagret räcker" stod de. Taget!

När vi började lasta ur grejjerna ur bilen nyss, så var det första man hörde en granne skrika från balkongen till oss; "Det där vill jag också ha!". Haha, så det blir nog att J får åka o köpa ett likadant till henne kanske, då hon inte har någon egen bil.

Så nu blir det snart en sväng till Rusta för platsgräs, eventuellt Netto också (blommor?) för J ville ha ett flak med påsköl :P Sen ska vi köpa med oss någon god mat idag. Vi hinner faktiskt inte laga något. Blir nog pizza eller kina.

Så skönt att vara ledig i två dagar. Och sedan hela helgen också! LYCKA.

Pusshej,

//Lindah

Phu. Ikväll har älskling o jag vårstädat på balkongen. Så nu fattas det bara nya utemöbler (om vi nu kommer ha råd med det) så är det bra att sätta igång med grillningen. Fan så gott. Var en jävla massa skit att slänga, vi gick säkert ner 10 ggr till släpet och kastade grejer. Men nu e allt borta. Äntligen, de har vi bävat för sedan jul typ :P

O jag lyckades få in ett resultat på handbollen idag också. 26-29, äntligen gav det utdelningen! Blev inte jätterik, men ett tillskott på 1260 kr är inte fyskam när man inga pengar har. Tack Gud (o lite mig själv också som faktiskt valde ut det rätta resultatet).

Nu ska älsk bada, o jag ska hålla honom sällskap genom att städa toaletten. Eller egentligen är det ju han som håller mig sällskap. Whatever. Fint ska det bli iaf. O rent.

Pusshej,

//Lindah, 26-29, Engman

December 1994, julförberedelser. Fanns det något härligare när man blott var 7 år gammal? Mamma styrde med julpynt. Adventsljusstakar, självmålade porslintomtar som jag omsorgsfullt målat några år tidigare, änglar som Peter o jag tagit med oss hem från slöjden, tomteskålar fulla med godis och nötter.

Julmarknad i stan och på Skälby. En jul var jag på stans julmarknad med Lisa och hennes mamma, och det minns jag speciellt. Varför vet jag inte, men det var en sån härlig känsla. Lisa och jag. Hon var det bästa. Kan ibland fortfarande komma på mig själv med att sakna henne. (Inser nu att jag lite längre fram måste skriva ett inlägg enbart om Lisas och min tid tillsammans)

När granen skulle pyntas ville alltid Peter och jag hjälpa till. Vi hämtade den stora banankartongen på vinden, full med julgranspynt. Allt låg huller om buller. Mamma, Peter o jag pyntade så det stod härliga till. Jag hängde fast en massa röda, guldiga, silvriga glaskulor, och Peter var mer inne på tomtar- och änglarfigurerna (eller var det tvärtom?). Mamma slutförde hela konstverket med glittret, som snurrades runt hela granen. När vi var klara stod vi förnöjt och avnjöt vårt gran. Nu var det bara några dagar kvar till julafton, och en lyckoruskänsla bubblade upp i kroppen, från tårna och ända upp till huvudet.

Jag andades in doften av juleljus och stearin då Peter o jag satt tillsammans i soffan och kollade på julkalendern. Vi hade båda två ett par adventskalendrar var. En vanlig, som tillhörde programet på TV`n, o så den bästa; chokladkalendern. Peter brukade alltid äta upp alla chokladbitar innan jag ens kommit till lucka 9, och jag minns att pappa brukade bli arg över detta. Varför vet jag egentligen inte. Det var väl principen. Men en jul förvånade han oss alla, då han på julafton visade upp sin helt oöppnade kalender. Han hade sparat dem alla till den stora dagen. Jag minns att jag blev avundssjuk - fan, att jag inte hade kommit på den idén. Men hela lägenheten var ändå full av godis. Gula paradisaskar stod på nästan varje bord, och på julen får man ta från det undre lagret också.

Ibland sov jag mellan mamma och pappa i deras rum. På kvällarna lös de två adventsstjärnor i fönsterna, och jag kunde ligga och bara titta på dem o känna julkänslan.

På ytterdörren, och dörren till Peters o mitt rum hängde det en stor röd och vit plasttomte. Det var alltid likadant. Den hängde alltid där, samma sak varje år. Likadant var det med alla adventsljusstakar, små-änglar, stjärnor i fönsterna, juldukarna. Alltid på samma ställe. Jag tyckte om att allting var sig likt. Precis som det ska vara på julen.

Jag älskade att gå upp på morgonen för att se på julkalendern innan skolan. De jag minns bäst är bland annat "Mysteriet på greveholm", "Jul i Kapernaum" och "Klasses jul". Trots att jag sett den på morgonen, såg jag dem ändå alltid igen senare på kvällen i Bollibompa.

Kvällen innan julafton. Då var det inte lätt att somna. Sängen kryllade av myror kändes det som, och dem gnagde sig inåt (kan myror gnaga?). Förväntningarna inför morgondagen tog nästan tål på mig. Var det där stora paketet under granen till mig? Skulle jag få den där Barbie´n som jag önskade mig? Skulle Peter få de han önskade sig? Skulle mamma och pappa bli glada över grytunderläggen som jag gjort i slöjden? Frågorna var många. Man somnade slutligen svettig av utmattning, o vaknade ovanligt tidigt dagen efter. Det var ju inte direkt tal om att somna om.

Jag smög upp ur sängen, och såg till min förtjusning att Peter redan satt under granen med ögon stora som golfbollar. Han visste att vi inte fick röra dem, så vi kunde inte läsa på ettiketterna som fyndigt var vända ner mot julgransmattan. Tiden segade iväg, innan vi slutligen inte orkade vänta längre och tjatade upp mamma och pappa ur sängen. Vi fick öppna ett varsitt paket, ibland fler, innan vi gjorde oss iordning för att sätta oss i mammas brandgula Audi och åka mot mormor. Där fanns alla mammas systrar o deras barn, plus mormors äckliga, alkoholiserade pedofil-"kompis". När vi varit där i någon timme så kom tomten, dagens höjdpunkt. Vem som hade dragit på sig lösskägget minns jag faktiskt inte.. Men det var säkert mormor många av gångerna. Efter att tomten gått och lämnat en massa paket efter sig, så åt vi alla julbord. Ja, inte jag såklart. Jag åt bara creps. Efter, eller ibland även under julbordet, så tittade vi på "Kalle-Anka och hans vänner" (heter det så? :P). Med åren så försvann allt fler och fler från TV`n. Till och med jag till slut. Vilket var lite sorgligt.

Efter Kalle-Anka o Benjamin-Syrsa så sa vi adjö och åkte vidare till farmor och farfar. Där var det dags för julbord igen. Efter middagen kom det ännu en tomte (kusin Anne), och vi överröstes även här med en massa juklappar.

- God jul Lindah, önskar mamma och pappa.
- God jul lilla Lindah, önskar farmor och farfar.
- God jul Lindah önskar faster Lena. Oj, du måste varit väldigt snäll du, skrockade tomten.

Det spelar ingen roll hur dum eller olydig jag hade vart. Det hade ändå varit glömt och förlåtet på julafton, och jag hade ändå fått en massa julklappar. Fast det fattade jag säkert inte då.

Efter farmor och farfar åkte vi hem. Där åts det ris-a-la-malta och godis, och tittades på "Änglagård". Vi satt där alla fyra i soffan, och jag tänkte på alla fina julklappar jag fått. Kanske satt jag och kammade min nya Barbies hår, med fingarna fulla med choklad och blicken fäst på Rickard Wolf.

När jag la mig på kvällen hade jag alltid lite ångest över att det var ett helt år kvar till nästa jul. Men nu fick jag se fram emot nyåsafton hemma hos Krister och Anne-lie istället. Det var också en höjdpunkt.

Det är frustrerande när man själv vet att en person inte är bra (milt uttryckt), men att andra inte inser det. Det gör mig argh!

Nu sitter jag på jobbet. Fick en timmes mindre sömn inatt, vilket känns. Hatar när klockan ska ställas om. Kroppen vill lixom inte. Inte hjärnan heller. Och illa mår jag. Fattar egentligen inte varför jag alltid mår så illa på mornarna. Alltid. Minns inte hur länge jag gjort det.. Flera år? Kanske är det diamoxen som spökar. Jobbigt är det iaf.

Jobbar 5 timmar, sen är det middag hos mamma. Stek. Me like.

Hoppas, hoppas verkligen att jag kan lyckas gå ner i vikt nu. Jag måste de. Det börjar bli panik. Jag tänker inte se ut såhär i sommar. Jag vill kunna gå i bikini utan att direkt behöva skämmas, det har jag typ aldrig gjort. Tänk att sitta på Krögers i sommar, o känna sig fin. Utan att behöva hålla in magen eller lägga en jacka / filt i knät enbart för att skymma. Utan att behöva använda en scarfs om jag inte vill. Det är min dröm.

Det kan ju låta lite konstigt i andras öron - om det nu e så att jag verkligen, verkligen vill gå ner i vikt. Men att jag endå inte är beredd att sluta med godsaker. Jag önskar det vore så enkelt som det låter. Jag kan verkligen inte sluta. Tro mig, viljan finns, o jag vill egentligen inget hellre. Men jag kan inte. Det går inte. Det är som en drog för mig. Äter jag inte godis blir jag nedstämd, irriterad, arg o deprimerad. O valet när jag är på det humöret blir oftast ganska enkelt. Bestämmer jag mig i det läget för att köpa någon bakelse eller lite godis, så är jag genast glad igen. Det är så lätt, men endå så jävla svårt. Jag önskar folk kunde inse hur svårt det faktiskt är för vissa. Tror ni verkligen inte att jag hade slutat med allt godis o skit, om jag hade kunnat? Tror ni jag vill se ut som en död som legat i vattnet i månader, uppsvullen o äcklig? Nej. Det vill jag alltså inte.

Jag vill vara smal. Och vacker. Och smal.

Det var augusti och brännhet sommar. Getingarna surrade irriterat i luften, o flockades kring vårt uppdukade fikabord i trädgården. Vita trämöbler under syrénbuskar. Vetelängder och finskapinnar, kaffe och saft. På gräset bredvid oss låg pappa på en filt med sin blå arbetskeps nerdragen för ansiktet. Farmor sprang ambitiöst fram och tillbaka mellan stugan och uteplatsen, och varje gång hon skulle sätta sig ner kom hon på något hon glömt. Var det inte mjölk till kaffet så var det sugrör till saften, o var det inte sugrör så var det något annat.

- Sätt dig ner nu mormor, beordrade kusin Anne henne med bestämd men vänlig ton. Nu kan det omöjligt vara något mer vi behöver.

Farfar satt längst in under syrénbuskarna i skuggan med en sockerbit i munnen, och sörplade kaffe på ett fat. Så gjorde han ofta, min farfar. Han var röd som en tomat på överkroppen, med ett par vita badbyxor som bröt av och gjorde att hans bränna syntes ännu tydligare. Det var tur att han inte själv insåg att han riktig lös röd-vit, Kalmar-FF´s färger, för då hade han nog dragit av sig de vita kalsongerna. AIK var laget i hans hjärta.

Bredvid mig halvlåg Peter, min storebror, i en solstol och läste en serietidning. Han såg ut att vara inne i sin egna lilla värld. Mamma sprang hukad runt bordet o viftade förtvivlat omkring sig samtidigt som hon gav ifrån sig några vrål - hon gillade verkligen inte getingarna som alltid flockades här varje sommar. Faster Lena doppade en finsk pinne i kaffet och tappade den mjuknade delen så att den med ett ljudligt plask landade i koppen. Hennes vita blus färgades av bruna små kaffeprickar.

Här var vi alla samlade. Vid farmor o farfars stuga på Öland. Så var det varje sommar. Här spenderade jag många dagar av min barndom. Idag när jag tänker tillbaka på det så ångrar jag att jag inte då uppskattade denna tiden och dessa personer mer. När man är líten inser man inte att allting faktiskt kan komma att försvinna. Man tror att allt är bestående.

Ibland sov vi över där i stugan. Mamma, pappa, Peter o jag. Och farmor och farfar såklart. Det var mysigt, men lite läskigt på samma gång. Det fanns alltid stora spindlar som kröp på väggar och i tak, o dem tillhörde inte mina favoritdjur direkt. Sen luktade det också väldigt anorlunda där. Lite instängt, gammalt. Ingen god lukt, men ingen direkt äcklig heller. Men endå en lukt som jag alltid skulle förknippa med stugan på Öland.

Vi fick ibland plocka jordgubbar från farmors land. Ibland nästan slogs Peter o jag om vem som skulle ta den största eller rödaste jordgubben. Det blev lixom lite prestige i det. Oftast vann ju Peter, han var ju äldst. Jag hade inte mycket att säga till om där. Men det gjorde inget, för jag uppskattade att vi endå gjorde något tillsammans.

På baksidan av stugan fanns ett träd med en gunga i. Den brukade vi också bråka om. Den kunde stå orörd i dagar, men så fort någon av oss blev sugna på att gunga lite, blev även den andra plötsligt jätteintresserad. Då fick vi springa ikapp, o liten och tjock som jag var så förlorade jag alltid. Då fick jag stå där snällt o vänta på min tur, o när han hade tröttnat så gick han. Då var det lixom inte roligt längre, att sitta där själv och gunga. Så då hade jag än en gång väntat för jäves. Konstigt att man aldrig lärde sig.

Bakom gungan växte det högt gräs, men även lite blommor här och var. Ibland gick vi tjejjer in i det höga gräset för att plocka oss lite gullvivor, men jag var alltid så rädd för alla ormar som mamma varnat mig för. På kvällen efter blomplockningen kollade hon alltid så att jag inte hade fått med mig någar fästingar från dagens äventyr. De gånger jag faktiskt hade det blev både mamma och jag smått hysteriska. Jag för att det gjorde så fruktansvärt ont att ta bort dem, och hon för att fästingen kanske bar på borelia.

Ibland gick Peter, farfar och jag en promenad runt i byn. Vi gick ofta förbi en kohage som låg en bit ifrån stugan. Jag minns första gången farfar berättade för oss om "Kobingo". Jag trodde att det var något han hittade på just i stunden, men senare insåg jag att det faktiskt fanns något som kallades så. Det går alltså ut på att man rutar upp hagen i olika rutor med nummer, och så sitter man där bara rofullt och väntar på att någon av kossorna ska släppa dagens första skit i någon av rutorna. Hamnar den då i rutan man satsat på skriker man helt enkelt "bingo". Hurvida man får muta kossorna genom att locka dem närmare rutan man satsat på vet jag inte, men det är något jag faktiskt har funderat på ibland.

Det som jag tyckte var det jobbigaste med att vara vid stugan, var att det bara fanns utedass och ingen vanlig toa. Jag hatade verkligen att gå in där, och undvek det så ofta det gick. Inte bara för att det luktade fruktansvärt där inne, utan också för att jag inte kunde hindra mig själv från att titta ner i mulltoan o se alla bajskorvar ligga o flyta där i. Om jag bara skulle kissa fick pappa ofta följa med mig en bit bort, till det höga gräset, och lyfta mig så att hans armar lixom bildade en toalettsistliknande-anordning, och så fick jag göra det jag skulle på det viset. För att sätta mig ner på huk o kissa själv gjorde jag bara en gång och aldrig mer. Kisset strilade längst hela benen, och det var ren tur att jag den dagen inte hade några byxor eller strumpor nedragna till anklarna.

Bredvid utedasset, som låg inbyggt i ett stort skjul på avisidan av stugan, så hade vi en darttavla vi ofta använde. Eller, som de vuxna använde. Hade någon bara kastat pilen en halv meter åt sidan, och en annan person i samma ögonblick kommit ut från dasset, så hade han eller hon blivit spetsad. Givetvis var de alltid noga med att se till så att ingen var där inne när dem kastade.

Fotboll var också något som grabbarna ofta spelade. Farfar, pappa, Peter o Anders. Anders var kusin Annes "man" (dem var inte gifta, men "kille" eller "pojkvän" låter så barnsligt). En gång lyckades Anders sparka bollen rakt på rutan till dasset, så att den gick i tusen bitar. Mamma o pappa tjatade på mig hela kvällen om att inte springa förbi där barfota, men endå slutade det med att jag fick en stor glasskärva i hälen, som faktiskt inte kom ut förens drygt en vecka senare när vi var med moster o hennes familj o badade. Jag fick då vid ett tillfälle syn på en stor, hårig spindel, och tog ett stort skutt av rädsla, och när jag landade på hälen så åkte glasbiten in ännu längre. Det var smärta. En kaskad full av blod och var sprutade ut, och även glasbiten for med utav bara farten.

Varken farfar eller Anders lever idag. Men minnerna finns kvar.

Att man alltid ska behöva känna sig jagad. Som om man fortfarande går i skolan eller på dagis. Jag är vuxen nu (nåja..) och jag har ett jobb. Ska man på ett jobb behöva uppleva att man hela tiden är bevakad o kontrollerad? Så fort man gör minsta lilla sak, går på toa (vilket jag i stort sett aldrig gör utanför rasterna) eller bara tar sig sin rast, så blir man påflugen av någon ansvarig;

- Vad gör du? Du har väl inte rast nu? In i telefonen!
- Eh jooo, jag har rast nu (kolla schemat innan du blir hysterisk lixom).

Så trött på detta stället ibland. Att vara övervakad på sitt jobb. Jämt. Känner mig som en olydig skolunge som gör nå hyss, trots att jag bara sitter här o gör mitt jobb, o tar mig min välfötjänta rast så som den står enligt mitt schema.

Tragikomik. Det är temat på de flesta av våra TV-kvällar här hemma. Egentligen skulle jag "smygfilma" oss (mig) o visa er. Galet är det. Som ikväll då, när vi tittar på "Lets dance". Jag har så mycket ilska i kroppen. Såhär har det låtit under kvällen;

"Han e ju för fan inte snygg. Han ser ju ut som en neger!" (Pratade då om boxaren George Scott. O för er som inte vet så e han ju mörk - ja, neger helt enkelt)

"Fyfan vad äcklig han är alltså. Så jävla fläskig, fet, töntig, ful. Jag bara känner för att döda honom!" (Nämner inte vem jag talade om här, men han börjar på M o slutar på -agnus...)

"Hon vinner ju. Som en bajskorv" (man bara "jaha?")

O sen efter alla dessa grova påhopp, så kommer jag på mig själv, o börjar asgarva. Därav tragikomik. Mycket lustigt o underhållande. (Vem fan behöver TV?)

---

Idag har älsk o jag vart på Öland. Köpstaden, ÖB o sedan hos Katta o Toffe. Det var trevligt. Köpte ett par foppatofflor-likande skor (bra att ha när man går ut med hunden o som strand/bad/promenadskor i utlandet).

Kattas kanin var en jävligt söt en, btw.

Pusshej

//Lindah

Jag har tänkt på det den senaste tiden. Att man nästan aldrig hinner med det man hade tänkt. Trots att man är ledig en hel dag, o kanske hade planerat att både städa, handla och tvätta, så hinner man ju sällan allt det. I alla fall inte jag. Är dagarna för korta? Vem kom på att ett dygn "bara" skulle bestå av 24 timmar? Hur blev det så? Tänk om man på något sätt kunde ändrat om, så att man bara jobbade 4 dagar i veckan. Det känns ju rimligare. Jag menar.. Man lever väl inte för att man ska jobba hela tiden? Hur ska man då hinna med att leva? Alltså verkligen LEVA.

Fan... Jobba bort hela sitt liv. De är ju sjukt egentligen. Jag vill inte jobba, jag vill leva. Jag vill umgås med min älskling, plocka hemma, promenera i de fina vädret, festa ibland, shoppa, gosa med djuren, städa, bada, läsa, äta. Inte jobba. Å andra sidan måste man ju ha pengar för att göra det mesta av detta, o för att få pengar så måste man jobba. It suxx.

Obligatoriska händelser för mig på en dag;

Toalettbestyr, 20 min
Sminkning, 15 min
Påklädning, 5 min
Dusch/ bad, 40 min
Matlagning/ äta, 2 h
Jobba, 9 h
Gå ut med hunden, 30 min
Sova, 8 h

Sammanlagt; 20 h 50 minuter

Då blir det alltså 3 h och 10 minuter över åt "fritiden" på en hel dag. Måste man då städa eller tvätta också, så räcker ju inte tiden till. Kanske vill man även se något program på TV`n? Gå på en fest? Umgås med en vän? Gå på stan? Läsa en bok? Det går ju inte. Time´s to short. Life´s to short. Sorgligt.

//Lindah

Ps. Hade precis en kund som avslutade samtalet med, "Det är inte klokt vad kunnig du är Lindah". Haha, det var fint sagt :)

Söndag. Jag har varit ledig, så det har varit en skön dag. Plockat lite, handlat, lagat mat, lekt med hunden, umgåts med sambo o kikat på "Rederiet". Ikväll ska J iväg o spela korpen-match, så jag blir ensam en stund. Rätt skönt ibland. Då ska jag ta mig ett bad, o sen göra chokladpudding tills han kommer hem. Mysigt :)

Tänker väldigt mycket på min ännu inte påbörjade bok. Jag ska skriva den. Vet bara inte hur, när eller vart jag ska börja. Jag är ju inte hemma så mycket, o när jag väl är det så finns det så mycket annat man måste göra. Umgås med hund o sambo, laga mat, städa osv. Måste verkligen försöka ta mig tid till att skriva. Kanske börjar jag redan ikväll när jag är ensam?

Igår kväll kände jag att jag hade en rätt bra idé till en bok. Men sen kikade jag rund på Bokus, för att beställa hem ett par pocket-böcker till mig o älsk, o då hittade jag typ en bok som var uppbyggd på exakt de sättet jag hade tänkt att skriva. Surt. O andra sidan, de lär ju bli svårt att skriva en bok som INTE påminner om en redan exisisterande bok?

Boken skulle vara uppdelad på två personer, så man får se handlingen ur två perspektiv hela iden. Faktiskt hade jag tänk att skriva utifrån mor o dotter. En fiktionsbok, med många inslag från verkligheten. Min verklighet. Men den kanske blir för banal, o utan någon direkt röd tråd. Jag måste spåna vidare. Folk jag inte känner ska ju helst också kunna finna min bok instressant och bra. Helst ska de bli berörda också. Jag kommer nog köra mycket på "igenkännings-effekten" (Kanske lite Martina Haag? Jag tycker vi skriver rätt så lika...).

Nä, nu ska jag sätta mig ner o spåna. Puss´då!

//Lindah

Ps. Jag har sökt på ordet "Författare", o jag skulle kunna titulera mig som de redan nu. Då jag faktiskt har mååånga noveller ute. Dock så står de att man helst ska ha något av sina verk "publicerade från ett förlag". Så jag väntar nog med den titeln. Tänk va... "Lindah Engman, Författare"

Har ni läst Fattigbloggen (http://blogg.aftonbladet.se/30258/)? För er som inte har så kan jag kort berätta;

Den går alltså ut på att en tjej/ kvinna under en månads tid lever på socialbidrag, o bloggar om det. Hon skriver om hur svårt det är, o hur man hela tiden måste tänka på varenda öre man lägger ut. Jag bara känner; äntligen.

Fan vilken bra idé. Tänk om fler ville prova på att leva "fattigt". Fatta vad folks empati för varandra skulle bli större, o vad klyftan mellan fattig o rik skulle bli betydligt mindre. Inte nödvändigtvis på ett ekonomiskt sätt, men på ett socialt. Tänk om alla de där som faktiskt har pengar, kunde offra sig en eller ett par månader, o bara leva på existensminimum. Bara för att känna på hur de känns för "oss andra", som ju faktiskt inte har något val. Att prova på det, bara för den goda sakens skull. O för att visa sina (fattiga) medmänniskor sin empati. Kanske inser dem att rikedom inte alltid behöver bestå av pengar? Att rikedom inte alltid har att göra med hur tjocka folks plånböcker är?

Tänk vilken bättre plats världen vore om fler vågade ta ställning. Om fler vågade ha mer empati o verkligen bry sig. Om folk hade viljan att verkligen förändra saker.


Make a better place, for you and for me

- När jag var ung ville jag vara fattig. Jag ville bo i en stuga och leva på ingenting. Hellre rik här, säger hon pekar på huvudet, än rik här, och pekar på magen.

- Caroline Af Ugglas



Tyckte det var jäkligt bra sagt egentligen. Tycker fler borde tänka så i dagens sämhälle där allt bara är hets om pengar, materiella ting o makt.

Jag berättade för J igår att jag tänkte skriva en bok. Viljan finns där, nu e de bara inspirationen som saknas.. Jag måste komma på en handling. Så jag bad honom om ett förslag. Det fick jag inte. Däremot verkade han finna det lite lustigt att jag skulle bli "författare" (om så bara som hobby). Jag frågade varför det var så lustigt, då sa han något som faktiskt gjorde lite ont, och som nästan förminskade mig;

- Alla kan väl skriva en bok, det gäller ju bara att ha en bra idé.

"Alla kan väl skriva en bok". Kan verkligen alla det? Det trodde verkligen inte jag. O jag vet inte ens om jag skulle kunna det. Men jag vill prova. Jag har alltid fått höra det. "Du borde bli författare", "du skulle skriva en bok" osv. Lena bad mig ofta lova henne att jag inte skulle ge upp mitt skrivande.

I ett mail jag fick av henne drygt ett år innan hon gick bort, stod det längst ner;

"Glöm inte att du ska bli författare. Kram Lena".

Jag tänker inte glömma det. Aldrig. Jag kommer alltid ha en dröm om att ge ut en bok. O på något sätt tänker jag göra det. Den behöver inte bli nån bestseller, o jag hade inte tänkt att bli Sveriges nästa Lisa Marklund.

Varför är det så gott (mysigt) att pussa djur på tinningen?

(Eller e det bara jag som lagt märke till det? Testa isf du också! Det är asnajs!)

Phu. Denna arbetsdagen började verkligen inte bra. Tycker bara att jag har fått missnöjda o sura kunder, vilket är så tråkigt. Här gör man sitt bästa för att hjälpa dem, men de e sällan någon som uppskattar de, utan man får bara en massa skit tillbaka. Dock så ska jag inte dra alla över en kant. Det finns bra o trevliga kunder också :)

Nu har jag "lunch". Har ingen mat med mig, men magen skriker. Får äta när jag kommer hem. (Bara 4 timmar kvar.. bah)

Idag, innan jobbet, var mamma, Peter, J o jag i Folkets Park o "shoppade". De va mest skit, men jag fick en jättesmidig grönsaksskärare av mamma. Man bara lägger löken (eller va de nu e man vill ha skivat) i en hållare, o sedan trycker man ner ett "galler", så samlas den strimlade löken i en plastbehållare på andra sidan. (Ser ut precis som en större variant av en äggskivare) SÅ BRA. Jag som hatar att skära lök, men endå gör det flera gånger i veckan då jag ju ÄLSKAR det. Lök alltså.

Ska inviga det imorgon tror jag. Då ska jag göra en riktigt jävla god sallad till sambo o mig. Kött, strips, bea o en stor maffig sallad. Åhhh.. Så hungrig.

MAAAT!

Åh. Har den senaste veckan längtat så sjukt mycket efter våren o den sedvanliga grillningen på balkongen. Det är fan det bästa. Sambo o jag, sittandes i solen på balkongen en ledig dag. Han med ett travprogram i ena handen i en öl i den andra, jag pulandes med grillspetten (paprika, kött, lök o svamp) på grillen. Snart så. Längtar. (Måste bara ta o vårstäda balkongen först, som vi nu under vinterperioden använder lite som skrot/soptipp)

Sa jag att jag var hungrig? =/

Uh, vaknade för en stund sen o kunde verkligen inte somna om. Hade en helt sjukt äcklig dröm. Var tvungen att ringa mamma för att ens våga ta mig upp ur sängen. Tror aldrig jag vart med om de.

Drömmen handlade om att jag låg en sen kväll o ögnade igenom min mobil o dess filmer. Ensam. Hittade en inspelad film på mamma som jag inte riktigt visste om jag kände igen , så jag öppnade den. Det visade sig att jag (eller någon annan?) filmat henne på skoj när hon låg o sov. Rätt som det var, så ser man att en jävligt äcklig tjej börjar hoppa upp o ner o runt, runt, runt kring henne där hon ligger o sover. Exorcisten.

O så satt jag i samma lägenhet i drömmen, helt ensam. Lägenheten där Linda Blair några dagar/veckor tidigare hade hoppat i sängar o vart helt sjukt läskig.

Vet inte varför jag drömmer om Exorcisten - de e väl mammas tjat o rädsla som hjärntvättat mig.

Anyway.. Om dryga timmen kommer J hem, o då ska vi hämta mami o åka en sväng till Folkets Park där dem visst har någon form av utförsäljning på diverse prylar. Alltid roligt att se va de e för skit. Sen ska jag jobba =/ Heeela kvällen. ORKA! (neee)

Huvudet gör ont som fan, så allt e precis som vanligt.

Ursäkta att man finns. Alltså verkligen. Förlåt.

Ibland blir man verkligen trött på vissa kunder. Jag har inte sagt vart jag jobbar, eller vad jag jobbar med, så det kan väl inte skada någon att jag berättar om en grej som hände mig på mitt jobb nyss. Som faktiskt rätt ofta händer. O som är så töttsamt.

En kund ringer in.

- Det står ingen signal på kanal 1 och 2.

Jag fattar ju med en gång vad de handlar om, men måste för säkerhets skull försäkra mig om de innan jag säger något. Jag ber denna damen, 80+, att gå in på menyn o vidare till Kanalinstallation. Jag guidar henne tills vi fått svaret; hennes signal är för svag.

Jag förklarar att det som behövs är en justering av parabolen, av en installatör. Kund svarar då, märkbart upprörd o sur;

- Jaha.. du var inte mycket till hjälp du inte.

Och sen ett klick. Tacksamt.

Mamma ringde o väckte mig. (Tack mamma! *ironi*) Så nu e man uppe o redo för en ny dag. En solig dag t o m. Det är inte fy skam - de har man ju inte direkt vart bortskämd med de senaste.

Måste ut med Rocky straxt, o sedan gå iväg o handla. Ska laga lasagne tills J kommer hem. Sen är det jobb. Blä. Iofs bara i 4 timmar, så de går säkert fort. Sen hem igen till den bästa tiden på dygnet. Lägga sig framför datorn o kika någe bra program / film, kanske trycka i sig lite godis. Pussas lite med sin älskade. Oh, what a life!

Sitter o spånar på vad min bok nu skulle handla om, ifall jag bestämde mig för att skriva en. Men innan jag sätter mig ner o skriver måste jag ju ha en jävligt bra ide. Jag hade nästan önskat att jag var en av de få som är "mottagliga", alltså från den andra sidan. Om man nu ens kan vara de. Då hade jag kunat skriva värsta grymma boken om mina övernaturliga upplevelser. Men det kan jag inte nu. Jag måste skriva om något, för mig, verkligt o sant. Något jag helst varit med om själv. Men vad?

Jag har ju inte varit med om speciellt mycket egentligen. Skriva om övergreppet/övergrepen på mig som barn, nä, det finns inte tillräckligt mycket att skriva om. Mammas o pappas olycka, nej, inte där heller. O vem vill läsa det, förutom möjligtvis släkt o bekanta?

Jag tycker att noveller, som jag ju skrivit innan, är lagom. Lixom, där får jag ut mina berättelser. Det räcker med ca 7 A4-sidor. Men hur ska jag kunna fylla ut en hel bok?

Sen kommer man ju osökt in på nästa viktiga fråga. Vilken gener ska boken ha? Ja, de beror ju klart på vad jag kommer stt skriva om. Men jag gillar att skriva med lite humor. De är iofs nog det svåraste man kan göra. För går humorn inte hem sen, så sitter man där. Med tvättad hals (som mamma brukar säga).

Fan. Hjälp mig någon? Om jag skulle skriva en bok, o Du skulle läsa den. Vad hade du velat att de var för typ av bok? Vad hade du velat läsa om? Ett utmärkt sätt att hjälpa mig en bit på vägen är att kommentera här nedanför. Seså!

Låt oss säga att jag skriver en bok. En bok som visar sig bli jäkligt bra. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att göra det, men tänk om. Hur gör man då för att lyckas få den publicerad? Om jag visste att det inte var så omöjligt att faktiskt få en bok publicerad, utgiven. Då skulle jag verkligen ge allt för att skriva en bok.

Jag VILL verkligen skriva en bok. Att bli författare är min dröm. Men att lägga ner så otroligt mycket tid o energi på någonting, som senare inte kommer läsas av någon (tja, på sin höjd av mamma kanske). Det känns.. meningslöst.

Om jag visste, att om skrev jag en bra bok. Alltså en riktigt bra. O skulle kunna få den utgiven. Då skulle jag skriva utav bara helvete.

Tänk att få ge ut en alldeles egen bok. Det ska ju inte vara en omöjlighet. Det är min dröm. Jag tänker göra allt för att uppnå den. Men HUR?

Fan vikken liten fis hon är. Salle-banan. Vi pratade precis vikt. Det visade sig alltså att hon väger 4 kilo mindre än mig. 4 KILO! O vi är lika långa. Om ni hade sett oss två bredvid varandra så hade man gissat på att de skilde åtminstone 10 kg mellan oss. Salomeh är skitfin, asså verkligen. Hon han perfekt kropp. Om jag skulle gå ner 4 kg, o alltså väga samma som Salle, så skulle jag inte vara i närheten av hur fin hon är. Hur kan det vara så olika? Jag har ju fan vägt 3-4 kg MINDRE än Salle, men inte ens DÅ var jag i närheten av hennes kropp. ARGH!

Life isn´t fair
 
*sätter sig i ett hörn o tjurar*

När jag steg upp idag o kollade min mail, så hade jag fått svar från K-J. Eftersom det var drygt två månader sedan jag skrev till henne, så trodde jag inte att jag skulle få något svar. Men det gladde mig att hon valde att svara.

Hon har det verkligen inte lätt denna tjejan. Lider verkligen med henne. Jag skulle säkert bli likadan om samma sak hände mig. Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att förlora en i familjen. Så fruktansvärt.

Hon skrev ett väldigt fint svar, där hon tackade för att jag hade hört av mig o att jag brydde mig.

"Herregud vad fantastiskt av dig att skriva till mig. Det finns inga ord som kan besrkiva hur mkt det betyder, att du tänker på mig. Lider med mig. Det är grymt att du skriver det till mig. En del av dina ord. Ditt sätt att dela upp texten så det blir lättare för mig o läsa. Tycker de du skriver är FANTASTIKST.... Om ändå jag hade en vän som har gjort ngt så fint som du nu gjort."

Längre ner stod de också;

"En milijoner tusen tack för att du skrev, hopppas det blir att Du o Jag fortsätter med det. Kanske det kan va till hjälp för mig? För dig?"

Att läsa något sådant värmer ju verkligen.

Det kanske är som J sa. Att det var Lena som "förde oss samman". Att det var Lena som fick K att svara mig, för att, som J uttryckte det, jag skulle hjälpa henne.

Jag har iofs väldigt svårt att tro att jag skulle kunna bidra med något för att hjälpa henne. Men om hon mår bra av att utbyta tankar med mig, så klart vi ska göra det. Lena kommer alltid betyda mycket för mig, o hon lever ju trots allt nu i K.

Åh. Jag bad J köpa fruktsoppa till mig tills ikväll. Men nu sitter jag här o är så FRUKTANSVÄRT sugen på stekt macka, ägg o bacon med chilisås till. Jag måste ha de. Köpa ägg! Magen skriker. De är så underbart gott. Men inte bra för figuren =/ Allt gott är fan dåligt. Jag orkar inte bry mig just nu känns de som. Man lever bara en gång, o då ska man väl fan få njuta?

Jonna frågade mig precis om jag ville följa med gänget ut första helgen i april. Det var trevligt att bli tillfrågad, o jag ville följa med. Vi ska bowla, antingen på Harrys eller på Superbowl, o sen parta. Wroligt. Tack för förfrågan :)

Ge mig stekt, fettig maaaat!

Nu kommer snart min fina o hämtar mig. Underbart härligt.

Pusshej <3

//Lindah

När vi städade igår så städade jag bort vår ena matta utav bara farten. Det var lite synd, för nu har vi ingen matta där alls, o de ser inte vackert ut. Har tittat lite på Ikeas hemsida, o faktiskt hittat några som jag skulle kunna tänka mig (synd bara att pengar inte finns, o inte kommer finnas ens efter löning) *gråta*

Dessa gillar jag;


200 x 80 cm. 79 kr (Hade tänkt till sovrummet, där Rocky ju också förstört mattan..)


195 x 133 cm. 329 kr (Asnajs till vardagsrummet! GE MIG!)


130 x 70 cm. 195 kr (Ser mysig ut. Frågan e bara om den blir för avlång till vardagsrummet?)

Jag måste ha ny matta snarast! Mår dåligt av att vardagsrummet ser ut sådär. Helt kallt o kalt.. Ser ut som vi är nyinflyttade. Hate it. Måste ta mig råd.. Måste, måste.

Nu har jag rast på jobbet. Skönt att vila huvudet lite. Sitter på blendning idag, vilket var länge sedan. Det är så fruktansvärt tråkigt. Ni anar inte. Längtar hem till mina älsklingar. J är hos morbror ikväll o spelar biljard, kul för honom :)

Ont i huvudet.. Har haft de konstant i över en vecka nu. Det oroar mig som fan. Men vill egentligen inte tänka på de. Men ont gör de.

Tjohej,

//Lindah

Hej o hå. Nu har jag precis satt in potatisen i ugnen, skivat gurka, lök, paprika o skinka, så nu e de bara att vänta till J kommer hem. Då kan vi äta gott o sen är det jobb för mig. Hade egentligen bara velat vara hemma med min ängel, sett på datorn/ TV`n o pussats lite. Men det får bli ikväll. Hoppas denna arbetsdagen går fort.

Rocky håller på o klänger på mig så de e jäkligt svårt att skriva. "Ta upp mig då för helvete, mattejävel!" säger hans små bruna ögon när han hoppar mot min högra arm som jag för nuvarande skriver med. De e rätt jobbigt att skriva med en hund hängandes på armen. Men han kommer undan med de, som så mycket annat, bara för att han är så sjukt söt.

Tror jag ska skynda mig in o städa sovrummet innan J kommer, o innan maten är klar. Men jag skriver mer från jobbet, nästan garanterat. Om de inte skulle visa sig att de har blockerat denna sidan där (de e väl bara en tidsfråga), eller om det ringer på utav bara helvete. Då kanske jag inte har tid. Men de har jag nog. Japp.

Pusshej så länge,

//Lindah

Nybadad. Nystädat. Aaah.

Jag orkar inte vara på MSN längre. Kikar in nån gång imellanåt, men stannar sällan längre än några sekunder. Tycker de känns trist.. O jag känner mig lixom bevakad. Vet inte varför, men jag orkar inte vara inne längre. Kanske är det bara tillfälligt.

Minns tiden med ICQ. Älskade de där ljuden, "oh-oh", när någon skrev till en. Fan vad underskattat egentligen. Finns det ens kvar?

Tiden då man umgicks med mahlin, Då hon var det bästa. Vi satt alltid framför datorn. Humla, PA, snuttis, skunk osv. Innan vi  skulle sova ringde vi alltid "Prata separat". Sjukt underhållande. Hon var så retsam.. För oss var det gratis att ringa, men för de i andra änden kostade de ca 20 kr i minuten. Ofta "fastnade" killarna/männen/gubbarna hos oss, o trots att de tryckte frenetiskt på trean på telefonen så försvann vi inte. Mahlin bara skrattade o retade dem. "Du blir inte av med oss va? Trycker som en besatt.. Pengarna rullar.." osv. Roligt, roligt.

Hon är nog den enda som jag pratat i telefon med, o somnat. Hon ringde ofta för att prata om ingenting. De är sånt som är vänskap. Att man bara kan ringa varandra, utan att egentligen ha något att säga. Men endå blir det aldrig tyst. O blir det mot förmodan tyst så gör de aldrig nåt. Den gången då jag somnade måste de ha blivit oroväckande tyst för mahlin. Hennes vrål fick mig att vakna till. Haha.. De va tider de.

Synd att vänskapen tog slut. Synd att hon förändrades så drastiskt.

Nu ska J o jag kika film. Honom älskar jag. Natti natti,

//Lindah

Haha, såg att Chris hade kommenterat. Vad kul att de verkar finnas folk som uppskattar o vill läsa vad man skriver ;) Tack o välkommen du med ;) Egentligen skriver jag bara för min egen del, inte för att uppdatera andra. Men om folk vill läsa vad jag har att skriva blir jag ju bara glad :)

Än så länge e de ju bara ett fåtal personer som vet om min nya blogg (iaf enligt vad jag vet).. Dem går att räkna på ena handen. Kanske får det förbli så. Det kanske är bäst.

Idag har iaf J o jag haft en riktig storstädning. Så skönt! J har tagit hand om köket, medan jag har tagit vardagsrummet. Tyvärr har vi ännu inte hunnit ta tag i sovrummet eller badrummet, men det hoppas jag hinna med imorgon innan jobbet.

Ikväll blir det bara att ta det lugnt i vår nystädade lägenhet. Kolla på "183 dagar" o Replay. Sen den sedvanliga kvällsläsningen innan sömn. Men först ska vi åka en sväng o handla, o sen till pappa. Ska få pengar till körkortet (en massa papper som ska in till Länsstyrelsen som kostar massa pengar). Vilken tur att han betalar åt mig, annars hade jag aldrig haft råd att ta körkort. Det ska bli jäkligt roligt faktiskt, o jag längtar tills jag får mina teoriböcker :)

Ha en fortsatt trevlig kväll "alla" läsare,

//Lindah

Jag kan inte bestämma mig, hurvida designen här på min nya blogg är bättre än min förra. Igår tyckte jag verkligen inte det. Men J säger att den nya är finare, så jag känner mig lite osäker. Vad tycker Du?

Jag har ju kvar min gamla header på datorn, så skulle ju i princip kunna göra bloggen likadan som den var innan. Men det vill jag inte. Vill att den ska kännas ny o fräsch. O vill inte behöva tänka på all skit som jag faktiskt gör när jag ser min gamla. Den påminner om de där dagarna, o allas skitsnack. Jag orkar inte de.

(Jag har förresten raderat min gamla blogg, men av någon mycket märklig anledning så finns den kvar. Skillnaden nu är bara att jag inte kan logga in på den längre o ändra eller läsa kommentarer. Nu bara finns den där. Som en irriterande jävla fluga. Jag har mailat blogg.se o bett dem att ta bort den för alltid. Hoppas dem får tummen ur..)

Så, nog talat om de. Jag känner mig tillfreds med min nya blogg. Ja, jag gillar den. Kanske behövde jag bara sova på saken. Nu ska jag ut med hunden, o längta efter att J kommer hem. Undra om vi ska ha storstädning idag? Han brukar aldrig vilja det när jag känner mig städsugen, o vise versa. Men städa behövs det iaf.

Massa pussar till mina läsare (mamma bara än så länge va? ;)

//Lindah

Nu har jag gjort en liten enkel design på bloggen. Känner mig inte riktigt nöjd, min förra var mycket bättre =/ Jag får se om jag pysslar vidare med den, eller om den får vara såhär. I alla fall för nu. Det känns skönt att vara tillbaka igen. Tomt.. Fast samtidigt nytt o fräscht.

Nu ska J o jag kika på "En ängels tålamod", sen lägga oss o läsa (mysigt!).

Natti, puss

//Lindah, back on track

Ny blogg, nya tag. Kanske bör vara lite mer "anonym" här denna gången, så man slipper få en massa skit kastad på sig. Saknar min gamla blogg sjukt mycket, o det värker i magen när jag tänker på att den är borta. Nästan ett år var vi så otroligt tighta. Gjorde jag rätt i att ta bort den? Känns som en del av mig fattas...

Förhoppningsvis blir denna lika bra. Eller bättre (yeah right). Jag ska i alla fall, när jag har tid, sätta mig ner o fixa o trixa med disignen. Den ska bli grym.

Så, till alla nya o gamla läsare; hjärtligt välkommna till min nya (och fortfarande lika öppna) blogg. Välkomna in, i mitt liv.